INTRODUKTION AV ALKYLPOLYGLUKOSIDER

Alkylglukosider består av en hydrofob alkylrest härledd från en fettalkohol och en hydrofil sackaridstruktur härledd från D-glukos, vilka är sammanlänkade genom en glykosidbindning. Alkylglukosider visar alkylrester med ca C6-C18-atomer, liksom de flesta ytaktiva ämnen från andra kategorier av ämnen, till exempel de välkända alkylpolyglykoletrarna. Den framträdande egenskapen är den hydrofila huvudgruppen, som utgörs av sackaridstrukturer med en eller flera glykosidiskt sammanlänkade D-glukosenheter. Inom organisk kemi är D-glukosenheter härledda från kolhydrater, som finns allmänt i naturen i form av sockerarter eller oligo och polysackarider. Det är därför D-glukosenheter är ett självklart val för den hydrofila huvudgruppen av ytaktiva ämnen, eftersom kolhydrater är praktiskt taget outtömliga, förnybara råvaror. Alkylglukosider kan representeras på ett förenklat och generaliserat sätt med deras empiriska formel.

Strukturen av D-glukosenheter visar 6 kolatomer. Antalet D-glukosenheter i alkylpolyglukosider är n=1 i alkylmonoglukosider, n=2 i alkyldiglukosider, n=3 i alkyltriglukosider, och så vidare. I litteraturen kallas blandningar av alkylglukosider med olika antal D-glukosenheter ofta alkyloligoglukosider eller alkylpolyglukosider. Även om beteckningen "alkyloligoglukosid" är helt korrekt i detta sammanhang, är termen "alkylpolyglukosid" vanligtvis missvisande, eftersom ytaktiva alkylpolyglukosider sällan innehåller mer än fem D-glukosenheter och därför inte är polymerer. I formlerna för alkylpolyglukosider betecknar n det genomsnittliga antalet D-glukosenheter, dvs polymerisationsgraden n som vanligtvis är mellan 1 och 5. Kedjelängden för de hydrofoba alkylresterna är typiskt mellan X=6 och X= 8 kolatomer.

Det sätt på vilket ytaktiva alkylglukosider tillverkas, i synnerhet valet av råmaterial, möjliggör stor variation av slutprodukterna, vilka kan vara kemiskt rena alkylglukosider eller alkylglukosidblandningar. För de förra tillämpas de konventionella nomenklaturreglerna som används inom kolhydratkemi i denna text. De alkylglukosidblandningar som ofta används som tekniska ytaktiva ämnen får vanligtvis triviala namn som "alkylpolyglukosider" eller "APGs." Förklaringar ges i texten vid behov.

Den empiriska formeln avslöjar inte den komplexa stereokemin och polyfunktionaliteten hos alkylglukosider. De långkedjiga alkylresterna kan ha linjära eller grenade kolskelett, även om linjära alkylrester ofta föredras. Kemiskt sett är alla D-glukosenheter polyhydroxiacetaler, som vanligtvis skiljer sig i sina ringstrukturer (härrörande från femledade furanringar eller sexledade pyranringar) såväl som i den anomera konfigurationen av acetalstrukturen. Dessutom finns det olika alternativ för typen av glykosidbindningar mellan D-glukosenheterna av alkyloligosackarider. Särskilt i sackaridresterna av alkylpolyglukosider leder dessa möjliga variationer till mångfaldiga, komplexa kemiska strukturer, vilket gör beteckningen av dessa substanser allt svårare.